söndag 2 mars 2014

Buskis - är det något att skratta åt det?

Ibland brukar jag undra om det är något fel på min humor men när det kommer till buskisteater så förstår jag helt enkelt inte det roliga. I mitt tycke är det mesta inom den genren urbota fånigt. Dialogen är späckad med fjant som jag tror roade människor för femtio år sedan när film- och scenhumorn var relativt ung. Och vem hittar på alla dessa otroligt överdrivna rollfigurer som mest liknar ointressanta karikatyrer som springer ut och in genom dörrar?

Humor är färskvara och ska konsumeras nyproducerad och gärna i ett unikt format. Men det är jag ganska ensam om att tycka för hur det nu än är så körs det busslaster med glada teaterbesökare ner till Helsingborg och Göteborg där den här typen av teater spelas. Folk från söder, väst och norr sitter gladeligen utomhus i blåst och regnskurar för att titta på det farsartade skådespeleriet.

Nils Poppe var faktiskt en av mina första idoler. Det var som filmskådespelare jag kände till honom men han avslutade ju sin karriär som buskisregissör och -aktör. Det var väl rätt okej att han höll på med sådant kunde jag sträcka mig till. Han hade ju trots allt växt upp med teaterformen och gjort den till sin. Så när han drog sig tillbaka trodde jag att eran var över. Men icke. Till min förvåning dyker det upp nya skådespelare som sätter upp nya föreställningar som lockar nya busslaster. Stefan och Krister, t ex. Så vad är mitt problem? Vad ser alla dessa teaterbesökare som jag missar. Jag förstår inte det roliga. Är det för att jag är för tråkig själv eller saknar jag helt enkelt buskis-genen?. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar